Mats Hjelm (b.1959), is an artist, documentary filmmaker and creator of multimedia installations who currently lives and works in Stockholm, Sweden. His work investigates the boundaries between art and movements of social justice, video installation and documentary practices, and personal and global political narratives. He has worked extensively in Europe, West Africa and the United States, and more recently in Brazil.

Patrik Gustavssons arbeten präglas av humor och lekfullhet där den plumpa gestaltningen används för att synliggöra kulturens och konstens position som maktcentra i fråga om smak, status och kulturellt kapital. Den humoristiska aura som präglar verken, ofta i form av skulpturer, visar också humorns egenvärde och skrattets alla inneboende mekanismer. Detta skratt som har status inom arbetarklassens kultur.

Helene Billgren är född 1952 i Norrköping. Hon studerade vid Valand Konsthögskola i Göteborg. Billgren har ställt ut på museer och gallerier runt om i Sverige och har bl.a. gjort offentlig utsmyckning på Karlstads Universitet och en ridå på Folkets Hus Hammarkullen. Hon har haft separatutställningar på Färgfabriken i Stockholm och Borås Museum. Stefan Uhlinder är född 1953 i Stockholm. Han studerade 1982–87 vid Valands Konsthögskola i Göteborg och Hochschule der Kunste, Berlin 1986. Uhlinder gick en fortbildning vid Konstfack åren 2006–07 och 2009, i mönsterrapportering och textil samt screentryck. De senaste årens separatutställningar har ställts ut i bland annat Göteborg, Stockholm och Östersund. Representerad i Västra Götalands region Statens Konstråd och Stockholm Konst. År 2014 blev hans verk utsett till årets offentliga verk för Stockholm Konst 2014, tillsammans med konstnären Astrid Göransson.

Eva Björkstrand är konstnär, född 1975 och verksam i Malmö. Sin konstnärliga utbildning erhöll hon vid Konsthögskolan Valand i Göteborg och Det Kongelige Danske Kunstakademi i Köpenhamn. I sina bilder tar hon avstamp i ett självbiografiskt berättande med surrealistiska och absurda inslag. Som huvudkaraktär i hennes motivvärld syns ofta hennes alter ego, övriga karaktärer är djur som hon ikläder mänskliga egenskaper. Hot, hopp och eskapism med en dos av humor är bärande teman i hennes bilder.

Kristina Skantze skulpterar människoliknande tygvarelser. Lite skeva men noggrant och tålmodigt handsydda kroppsdelar och figurer växer fram ur sidentrikå i dämpade pastelltoner och polyestervadd. Med miljontals synliga och osynliga stygn närmar hon sig långsamt och öppet anletsdragen och försöka lära känna dem. Arbetet följer henne vart hon går i vardagen och erfarenheter av mänskliga möten sys in i kropparna, i hennes eget kroppsminne och i figurernas lemmar. Kan dessa förvrängda men prydliga kroppar framkalla empati och känslomässig igenkänning? I filmdokumentationer och animationer kommer skulpturerna till liv. Kristina (f. 1984) är utbildad i textilkonst vid HDK i Göteborg samt Konstfack i Stockholm. Hon har även studerat dockmakeri i USA och Tjeckien. Hennes skulpturer har visats i separat- och grupputställningar i Sverige och internationellt sedan 2011.

-Inside Triptyk- tar sin utgångspunkt i konsertverket ”Inside” för hybridorgel, flygel, 7 kanals elektronik och video, en komposition som vi samarbetat med under ett artist in residens i Studio Acusticum i Piteå, samt på på Inter Art Center Malmö och Elektronmusikstudion i Stockholm. Det uruppfördes under Organic Art-festivalen Piteå 2019. Verket bygger på konstnärernas upplevelse och ljud och videoinspelningar av akustiken och den unika orgelns maskineri och ljud samt flygelns klang och resonans i och omkring konsertsalen.Acusticum. Även intryck från den nordliga platsen har påverkat verket. -Verket Inside har sedan levt vidare i olika skepnader och format. Denna version är en platsspecifik ljud och videoinstallation med performances för Galleri 21 i Malmö. Här presenterar vi en nykomponerad version av verket i tre rum och i tre delar. I ett rum med 4 högtalare och flera videoprojektioner. I ett annat rum en monolit-1 högtalare och i ett rum är det performances, på två digitala klaviatur, ljudobjekt och en videoscenografi samt grafiska partitur i fokus.

Fucking Boring En text av konstnären Peter Johansson, curator till utställningen. I slutet av 90 talet, början av 2000, så samtalade jag med min vän, konstskribenten Patrik Moreau, om konstscenen i Malmö. Vi hade båda bott i Stockholm och var på väg att flytta till Malmö. Det var en sådan skillnad. Inte bara det att slippa den stressiga tävlingsinriktade konstvärlden i Stockholm utan rent konstnärligt fanns en stor skillnad i attityd och gester i Malmö. Vi började faktiskt planera för en utställning kring dessa upplevelser. Men tiden gick och livet gjorde att saken rann ut i sanden. Dock, faktiskt, till det bättre för jag fick tid att verkligen se mer av konstnärerna, arbetsmetoder och så klart staden som faktiskt påverkar konsten. En sorts historisk skuld. I en liten stad med en konstscen som så totalt domineras av sin konsthögskola blir tendenser där ofta spridda bland övriga konstnärer som ringar på vattnet. På ont eller gott. Vare sig man vill eller inte blir vissa huvudaktörer avgörande för konststudenters och konstnärers möjligheter. Så alltså även här i Malmö, detta trots en så liten stad med så många institutioner som även Moderna Museet, Malmö Konstmuseum och Malmö konsthall. Men förhållningssättet till dessa maktspel var olik Stockholm. Här fanns det skånsk-malmöitiska förhållningssättet, uttalat ”Auh vaudau?”, som jag gillade. Många konstnärer gjorde avskalade, kanske man kalla det ny minimalistiska konstverk. Något okomplicerat i handling, material och idé och gärna med ironisk eller humoristisk toutch riktad mot konsten själv, eller kanske med en feministisk udd, ja man återanvände exempelvis minimalismen men man la en hel del av det malmöitiska till detta. Likt Danmark så kom minimalismen sent till Skåne, först på 1990 talet och fortsatte in i 2000 talet. Ur den amerikanska 60/70 tals minimalismen och dess fortsatta historia pressades något nytt enkelt fram. Vi behöver inte, tycker jag, fördjupa oss i formel eller semantisk reduktion, konstvetenskapliga fakta eller preciseringar, detta är en helt personlig tolkning och det viktiga här är vilken konst som plötsligt tog plats. Redan sent 1970 tal och början av 80 talet besökte jag Malmö en hel del. Det var punkrörelsen som drog mig till DADs dancehall och KB som då låg ute i Erikslust samt Olympen och senare Mejeriet i Lund. Då var det utagerande musik, tidning- och bokutgivning, politisk aktivism och husockupationer som upptog min tid, konsten kom så mycket senare till mig. Det var en tung arbetarstad men jag kände mig hemma i Malmö. Här finns idag en extremt rik del kontra den enormt fattiga delen i öst. Här finns hemska motsättningar som exempelvis lett till att den judiska minoriteten knappt finns kvar, bortjagad. De flyttar till Köpenhamn eller Stockholm, förre kommundelsordföranden Ilmar Reepalu såg inte problemet, och nu snart har det löst sig självt på det hemskaste sätt, alla har flyttat. Motsättningarna mellan stadsutveckling och det gamla Malmö och mellan fin kultur och ekonomiskt svårdrivna klubbar som Plan B och aktivism. Malmö är verkligen inte Stockholm eller Köpenhamn, eftersom det är en mindre stad så är avstånden inte stora mellan dessa motpoler. Det tunga kompakta arbetar-Malmö var även det på sin tid något annat än resten av Sverige. Tidig arbetskraftinvandring och Kockums kranen som dominerade, särskilde staden mot både landsbygden och Stockholm. 80 talets nedläggningar och depression, 90 talets revanschlust och sedan det nya bygget med motpolerna socialdemokraten Ilmar Reepalu och byggentreprenören Percy Nilsson, som trots alla olikheter, möttes i bygget av det nya Malmö. De konstnärer jag valt till utställningen är alla delar av denna spretiga minnesbild av Malmö som jag kallar Fucking Boring. Det är faktiskt en hyllning till Malmö.